BMA110 Grundläggande sår och sårbehandling 3,0 hp

Tillfälleskod	Termin(er)	Period(er)	Föreläsare
30565	VT2025	3	Monika Björklund

Sammanfattning av kursmaterial, med utgångspunkt i inspelade föreläsningar.

Del 1: Huden, sårläkningsprocessen och läkningshämmande faktorer

Bakgrund

Historiskt har sårläkning varit den äldsta medicinska åtgärden och den viktigaste uppgiften för den läkkunniga.

Sår kan ge infektioner, som kan leda till amputation, sängläge, död.

Sår kan delas in i två huvudgrupper:

a) vulnus - utifrån uppkomna står b) ulcus - långsamläkande sår (vanligen symptom på något)

Huden

• Kroppens största organ - yta ca. 2 m² (vuxen) och väger ca 15-25% av vår kroppsvikt.
  • Hudens vikt beror på hur kraftig den subkutana vävnaden (underhudsfettet) är.
• En elastisk klädsel som skyddar de inre organen och vävnadena mot omgivningens osterila miljö - skyddar bl.a. mot mikroorganismer.
• Huden är relativt torr - minskar de patogena (sjukdomsframkallande) bakteriernas tillväxt.
• Något surt pH (ca 4,5-5, jämf. blodets pH = 7,4 (kroppens neutrala pH-värde)).
• Huden utsöndrar talg, "kroppens egen hudlotion", som innehåller fettsyror och anti-mikrobiella peptider.
  • Ger ett visst skydd mot mikroorganismer samt mjukgör huden.
• Huden är också en del av kroppens reglering av temperatur och vätskebalans, och kan med solens hjälp bilda D-vitamin.
• Fungerar också som ett sinnesorgan - nerver som signalerar smärta, värme, kyla, beröring och tryck

Huden består av fem vävnadstyper

1. Epitelvävnad
2. Bindvävnad
3. Muskelvävnad
4. Nervvävnad
5. Blod och lymfatisk vävnad

Hudens uppbyggnad

Överhuden (epidermis)

Överhuden (epidermis) är ca. 0,05 - 1 mm tjockt och består av platta epitelceller, i flera skikt.

• Epitelcellerna ligger tätt på en tunn hinna som kallas basalmembran.
• Epitelcellerna delar sig ofta, vandrar uppåt och mognar för att ersätta celler i överhudens yttersta lager (hornlagret).
  • Detta tar normalt ca 5-6 veckor - snabbare vid hudsjukdomar (t.ex. aktiv psoriasis).
• Hornlagret består av döda epitelceller som lossnar regelbundet - ca. 40 000 hudceller/minut.
  • När vi tappar hudceller följer även bakterier med - viktigt med hygien där döda hudceller kan förekomma (t.ex. sjukhussäng).
• Underst i överhuden, närmast basalmembranet, finns en typ av celler som heter melanocyter, som producerar pigmentet melanin (skyddar mot UV-strålning & ger mörkare hudfärg).
  • Mörkhyade personer har mycket melanin - behöver få mer solljus för att täcka D-vitaminbehovet (viktigt för skelettet).
• Epidermis saknar blodkärl: vätske- och näringsutbyte sker via diffusion från underliggande vävnad.
  • Basaliom - en cancerform, hudtumör, som utgår från basalmembranet.
  • Malignt melanom - utgår från melanocyterna.

Läderhuden (dermis)

Läderhuden (dermis) består av ca. 1-5 mm cellrik bindväv med proteinfibrerna kollagen och elastin.

• Kollagen och elastin bildar ett slags nätverk som gör dermis starkt och elastiskt
  • Med åldern minskar proteinfibrerna och huden blir slapp.
  • Solning förstör också en del av proteinfibrerna.
• Den yttersta delen av dermis är mycket kärlrik - där sticker det upp små papiller (fingerformade) mot dermis.
  • I varje papill finns minst en blodkapillärslynga, samt lymfkapillärer och känslokroppar.
  • Blodkärlen transporterar syrerikt blod och näring till celler, och för bort syrefattigt blod och restprodukter.
  • Via lymfkärlen kan restvätska transporteras bort.
• I dermis finns också hårsäckar med hårstrån och talgkörtlar, samt svettkörtlar.
  • Både hårsäcken (med talgkörteln) och svettkörteln är tapetserade med epitelceller.
  • Vid läkning av sår kan man se nybildningen av dessa epitelceller, i form av små blå-röda cellöar. Dessa bidrar till sårläkning i svårläkta sår, och får alltså inte gnuggas bort.
• Innehåller även nerver med känselkroppar (signalerar bl.a. smärta och tryck).

Underhuden (subcutis)

• Består av porös bindväv och många fettceller som är värmeisolerande och har en stötdämpande funktion.
  • Fettet utgör en energireserv för kroppen.
  • Tjocklek: 1 - 10 mm (hos en mager person), upp till 10 cm eller mer.
  • På grund av bindvävens konstruktion kan fettvävnaden bli ojämnt fördelad och orsaka ojämnheter på hudytan, särskilt på låren, s.k. celluliter.
  • Vissa tunna hudområden saknar fettvävnad, t.ex. ytteröra, scrotum, ögonlock och penis.

Faktorer som försämrar hudens barriärfunktion

• Hudskador
• Främmande material (förhindrar läkning)
• Ökad fuktighet/maceration - huden blir uppluckrad, vilket försämrar cellernas funktion
• Uttorkning - kan ge sprickbildning, vilket kan leda till att bakterier och jästsvamp (t.ex. candida albicans) etablerar sig och tränga in i vävnad
• Hudsjukdomar
• Dålig cirkulation - försämrar syre- och näringstillförsel till celler, och de vita blodkropparna får svårare att nå och attackera.
• Undernäring - ger alla celler i kroppen sämre förutsättningar för överlevnad och nybildning.

Normalfloran (resident flora)

Bakterier (särskilt stafylokockus epidermidis) och jästsvamp (vanligast infektionsorsakande: candida albicans) som sitter djupt nere i huden. Normalfloran finns på hud och slemhinnor som är i kontakt med den yttre världen - som ett skydd (hindrar andra bakterier från att etablera sig).

Hudens normalflora varierar mellan olika kroppsdelar och olika individer, och skyddar genom att konkurrera om yta samt genom att utsöndra bakterocider (ett slags bakteriedödande ämne).

Transient flora är de tillfälliga mikroorganismer som hamnar på huden (t.ex. på händerna vid vårdarbete).

Sårläkning

Sårläkning brukar delas in i två typer:

1. Primär läkning (t.ex. kirurgiska sår & vissa traumasår): Sårkanterna läggs mot varandra och sutureras. Minimal vävnad behöver nybildas, under förutsättning att ingen infektion uppstår under sutureringen.
2. Sekundär läkning (t.ex. bensår, trycksår, fotsår hos diabetiker, samt kirurgiska sår som behövt öppnas p.g.a. infektion med varbildning): Långsam läkning, som ofta ger omfattande ärr (kan i sin tur ge funktionsnedsättning i området).

Sårinfektioner efter operation förlänger i snitt vårdtiden med 5-7 dagar.

Sårläkningsprocessen

1. Blodstillning (hemostas) inleds direkt efter skada.
2. Inflammationsfasen: Leukocyter rensar såret på död vävnad, bakterier och nedbrytningsprodukter.
   • Hos långsamläkande sår pågår ofta denna fas längre.
   • Sår under midjan, t.ex. bensår, är ofta koloniserade av (ligger en yta av) bakterier.
   • Bakterier som tränger in djupare i vävnad orsakar kraftigare inflammation och symptom.
   • När sår, särskilt långsam-/svårläkande sådana, är i inflammationsfasen vätskar dem mer.
   • I gynnsamma fall tar processen 2-4 dagar.
3. Nybildningsfasen: Bildning av granulationsvävnad (röd, nybildad vävnad), en slags provisorisk vävnad som fyller sårhålan från botten. Dessutom vandrar epitelcellerna in, över granulationsvävnaden, från sårkanterna. Sker även en sammandragning av såret.
   • Kan uppträda rödlila öar: Läkning från hårsäckarnas och svettkörtlarnas epitelceller.
   • Granulationsvävnaden är provisorisk och skör.
4. Ärrbildningsfasen: Permanent sårvävnad bildas. Tar 1-3 veckor (gynnsamma fall) eller längre. Vävnadens hållfasthet och elasticitet ökar successivt (blir dock inte lika stark som normal vävnad).
   • Ibland utvecklas s.k. keloida/hypertrofiska ärr: Ärren växer sig större än ursprungssåret, och är upphöjda, valigtvis rosa/röda, gummiaktiga och kliande. Vanligare hos personer med mörkare hy.

Vätskande sår med macererade sårkanter

Vid en inflammation vidgas blodkärlen, vilket ger ökad vätskeutsöndring från kapillärerna. Vätskande sår kan ge uppluckrad hud, t.o.m. så att det översta hudlagret förstörs, och leda till maceration (uppluckring av hud) runt såret.

Bakterier kan även utsöndra toxiner och enzymer, som fräter på överhuden (epidermiscellerna). Macerationen försvårar då epitelcellernas celldelning, som skall ske från sårkanterna samt underifrån.

Faktorer som påverkar sårläkning

• Ålder
  • Sämre läkningsförmåga
  • Förtunning av epidermis
  • Minskad känsel
  • Minskat motstånd mot bakterie- och svampinfektioner
  • Minskad förmåga att transportera näringsämnen och syre (sämre cirkulation)
  • Nedsatt D-vitaminproduktion
  • Hudblödningar uppstår lättare
  • Minskad talgproduktion, försämrad elasticitet
  • Om behandling med kortison: förtunnar huden.
• Sjukdomar
  • Kärlsjukdomar (t.ex. djup ventrombos och åderbrock): Ökar risken för venösa bensår.
  • Diabetes
  • Muskel-/ledbesvär
  • Neurologiska sjukdomar
• Läkemedel
  • NSAID
  • Immunsuppressiva (t.ex. steroider, kortisoner)
  • Antikoagulantia
  • Cytostatika
• Näringsbrist/livsstil
  • Dåligt näringsintag och dehydrering
  • Protein/C-vitamin/zinkbrist
  • Livsstil: rökning, fetma, stress
• Negativa faktorer i såret
  • Smärta: Kan minska genomblödningen i vävnaden.
  • Lokalt tryck (t.ex. veckade förband): Kan minska genomblödning, vilket minskar syre- och näringstillförsel.
  • Ödem (vätskeutträde i vävnad): Minskar syre- och närningstillförsel.
  • Torrt sår: Undviks generellt (sår behöver viss fukt). Minskar även friktion och smärta.
    • Torrare omläggning väljs ofta vid diabetesfotsår eller nekros.
  • Kyla: Minskar nybildning av celler.

Död vävnad, nekros

Nekros: Död vävnad. Gult, brunt eller svart. Generellt trivs bakterier bra mellan frisk och död vävnad.

• Död vävnad, eller annat främmande material, förhindrar hudens cellnybildning.
• Debridering: Avlägsning/upplösning av död/infekterad vävnad eller främmande material.
  • Kirurgiskt: T.ex. klippa bort svart nekros.
  • Mekaniskt: Sleva bort gul nekrotisk vävnad.
    • T.ex. preparatet debrisoft (monofilamentsvamp) som lösgör död vävnad.
  • Autolytiskt: Vanligtvis med en gel, som löser upp död vävnad, eller med ocklusionsförband (t.ex. hydrokolloidplattor).
    • Hydrokolloidplattor får ej användas nedanför fotknölar, på arteriella sår eller diabetesfotsår.
  • Biologiskt: Fluglarver (sterilt odlade!) äter upp den döda vävnaden.

Fibronbeläggningar

Ter sig ofta som lite gulaktig smetighet i sår. Kallas ibland fibrinpäls och består av äggviteämnen, bakterier samt vita blodkroppar.

• Lösa fibrinbeläggningar kan torkas bort med vanlig kompress, eller med monofilamentsvamp.
• I fall med fibrinbeläggning vätskar såren ofta, och det är därför viktigt att skydda sårkanterna (t.ex. vitfärgad zinksalva), så att celler kan nybildas därifrån.
  • Zinksalva torkas bort med paraffinolja vid sårrengöring, och appliceras sedan på nytt innan omläggning.

Felaktig användning av läkemedel (t.ex. injicering in i hudvävnad) kan leda till vävnadsdöd.

Bakterier

• Kolonisation: Yta av bakterier, men utan infektionstecken.
• Lokal sårinfektion: Bakterier/svamp som tränger djupare in i vävnaden. Infektionstecken (t.ex. kraftig rodnad, värme) uppträder.
• Infektion som sprider sig: Bakterier/svamp tränger djupt ned i vävnad & sprider sig till bindväv, muskler och t.o.m. blodvävnad. Kan leda till sepsis.

Vanligt förekommande bakterier i sår, som kan orsaka sårinfektion: * Staphylococcus aureus: Ofta gulaktigt, varaktigt pus. * Staphylococcus epidermidis * Streptococcus pyogenes / Betahemolytisk streptocock gr. A / GAS: Börjar ofta ytligt; övergår snabbt till en djup infektion. Rosfeber. Behandlas vanligtvis med penicillin. * Allvarliga mjukdelsinfektioner: Vissa GAS skickar ut stor mängd exotoxiner som tränger igenom vävnaden och snabbt leder till allvarliga tillstånd. * Enterococcus faecalis och faecium: Förknippas med långvariga bukkirurgiska åtgärder. * Echerichia coli / E-coli: Förekommer ofta i bensår, men ger inte alltid infektion (ofta endast koloniserade). * Pseudomonas aeruginosa: Ger grön-blåaktig färg, och kan ge en speciell, sökaktig lukt. * Pasturella multocida: Vanligt hos katt/hund (observera t.ex. kattbett över leder - kan leda till sepsis). * Clostridium perferingens: Risk vid t.ex. kliv på rostig spik, djuptgående vassa föremål. Förknippas med gasbrand (snabbt förlopp & allvarligt). Huden svullnad, knastrig, och speciell lukt.

Syptom/tecken på infektion i sår

• Smärta, rodnad, svullnad, värme (samma som vid inflammation, som sker i syfte att rensa upp död vävnad).
• Funktionsnedsättning (t.ex. försämrar rörlighet i leder).
• Feber (OBS! Äldre patienter uppvisar sällan kraftig temperaturstegring).
• Såret försämras, det ökar i storlek och djup, och börjar vätska mer (pus eller missfärgad vätska)
• Blåsor runt såret
• Förändrad/förstärkt lukt

Biofilm

Ansamlingar av bakterier/svampar, där bakterierna bildar ett skyddande hölje som hjälper ansamlingen att fästa till en levande eller död yta. T.ex. plack på tänderna. Skyddar bakterierna från immunförsvarets (främst fagocyterande - neutrofila granulocyter & makrofager som attackerar) celler, och försämrar dessutom effektiviteten av antibiotika.

Biofilm viktig del av orsak till djupa infektioner i implantat, proteser, samt urinvägskatetrar.

Del 2: Akuta sår, kirurgiska sår, dränage, suturer och brännskadesår

Akuta sår

• Skavsår (avulsio)
• Skärskada (vulnus incisum)
• Krosskada (vulnus contusum)
• Bitsår (vulnus morsum)
• Sticksår (vulnus ictum)
• Brännskador (combustion)
• Köldskador (congelation)
• Skottskada (vulnus sclopetarium)
• Självframkallande sår

Vid akuta sår: Viktigt att kolla pat AT, vitalparametrar.

Tidpunkt: Sår skall ej sutureras efter 8h (stor risk att bakterier hunnit etablera sig i vävnaden).

Känsel, motorik, cirkulation: Kontrollera distalt om (bortom) skadan.

Kirurgiska sår

Första dygnet: Observera förbandet. Operationssår/förband rörs helst minimalt (undantag vid större blödning).

Komplikationer:

• Sårruptur (hel/del av bukväggen brister, 2-5 dagar efter bukoperation). Bukväggens muskler och fascia (bindvävshinnan) går isär och tarmarna hamnar tätt inpå huden.
  • Symptom: Ljusröd, tunnflytande vätska läcker från operationssåret.
• Hematom (blodansamling)
• Serom (ansamling av sårvätskan): Främst inom bröstkirurgi, där lymfknytor opererats bort. Kan dyka upp i senare skede.
• Abscess (varansamling, böld): Infektion.

Dränage

Dränage sätts under operation för att säkerställa dränering av blod och vätska, samt avlasta inre suturer. Potentiell källa till infektion - biofilm bildas lätt.

Två varianter: Aktivt (med suganordning) och passivt.

Typer av suturer

• Synliga suturer: enstaka eller fortlöpande
• Intrakutana suturer
• Agraffer (metallclips)

Alternativ till sutur: suturtejp eller vävnadslim (obs risker).

Belastning på suturstället avgör läkningstiden. Riktmärken:

Område	Läkningstid, ca.
Ansikte	5-7d
Skalp	7-10d
Buk	8-10d
Underben, fot	14d

Enstaka suturer

Borttagning: Klipp eller skär av tråden så nära huden som möjligt (minimera mängden tråd som dras innanför under borttagning).

Vid glipa kan suturtejp användas (ej vid tecken på infektion).

Intrakutana suturer

Suturer som ej syns (sydda i huden). Absorberas av kroppen och leder till fina ärr.

Agraffer

Tas bort med agrafftång.

Infektion i operationssnitt (SSI)

Uppträder vanligtvis på 5-9:e postoperativa dagen. Djupa, allvarliga ifektioner börjar vanligen inne i sårhålan.

Riskfaktorer: Övervikt, undernäring, anemi, ålder, immunsupprimerade, rökare, diabetes, lång operationstid.

Brännskadesår

Värmealsring på över 45 ºC, eller lägre temperatur under kortare tid.

Bedöms utifrån djup, utbredning, plats, ålder, AT/skador/tidigare sjukdomar samt tid för insatt behandling.

• Ytlig brännskada (grad 1): Enbart epidermis skadad. Vanligt vid långvarig exponering för solstrålning. Vanligt med smärta vid beröring.
• Ytlig delhudsskada (grad 2): Epidermis samt övre delen av dermis skadade. Kraftigt rodnad hud med blåsor och svullnad. Stark smärta vid beröring.
• Djup delhudsskada (grad 2): Epidermis samt även djupare delar av demis. Blåsorna har vanligen spruckit, och skadar uppträder mer sårig. Dov smärta vid beröring (de ytliga känselkropparna är skadade).
• Fullhudsskada (grad 3): Hudens alla tre lager påverkade, samt ibland även muskler och ben. Blekt vitt, eller svart, läderaktigt/vaxartat utseende. Måste behandlas med plastikkirurgi.

Utbredning

Brännskadors utbredning anges i procent. Handflatan motsvarar ~1 %, huvudet 9 % (vuxen) och benen 18 % totalt. Vård bör sökas vid mer än 1 % brännskada.

Plats

• Ansikte, huvud- och halsregionen: Risk att slemhinnor i hals/luftrör skadats, vilket kan leda till svullnad och kvävning. Diffus, hackig hosta kan vara tecken på begynnande svullnad.
• Könsorgan eller ändtarmsöppning: Extra stor infektionsrisk.
• Händer, fötter, leder: Risk för funktionsnedsättning.
• Öron & armhålor: Aningen mer svårläkt.

Del 3: Trycksår, bensår (venösa, arteriella och blandsår) samt fotsår hos diabetiker

Trycksår

Uppkommer p.g.a. störningar i blodtillförsel. Leder till syre- och näringsbrist i hud och underliggande vävnad, vilket ger vävnadsskada och celldöd.

Orsakas av högt tryck, dragning, friktion eller fukt.

Riskfaktorer (patientrelaterade): Hög/låg ålder, nedsatt rörlighet, sänkt medvetandegrad, fuktig hud, intorkning, nedsatt känsel, höftfraktur, tidigare trycksår.

Vårdrelaterade riskfaktorer: Långvarigt sittande, väntetid, lång operation, tryck från utrustning samt intensivvård.

Klassificering av trycksår i kategorier:

1. Hudrodnad som inte blekvar vid tryck. Kvarstående missfärgning, men hel hud.
2. Delhudsskada (epidermis och/eller dermis). Ytligt sår eller blåsa.
3. Fullhudsskada ner till, men ej genom, fascian.
4. Fullhudsskada inkl. muskler, skelett, genom fascian (bindväv). Stor risk för vidare spridning av infektioner.

Bensår

Vanligen ett symptom på

• Venös insufficiens: Otillräckligt återflöde av blod venöst.
• Arteriell insufficiens (åderförkalkning): Förträningar i artärer leder till otillräckligt blodflöde.
• Blandsår

Venösa bensår

Orsakas av venös insufficiens. De ytliga venerna förbinds till det djupa vensystemet med förbindelsevener (perforanter). Venösa bensår beror vanligtvis på en nedsatt klaffunktion i djupa vener, ytliga vener och/eller perforanter. Blodet flödar tillbaka och stockar sig då i benet, istället för att cirkulera och på nytt syresättas.

Riskfaktorer: Immobilisering, djup ventrombos och åderbråck.

Symptom: Oregelbundna, relativt ytliga sår vid fotknölar (malleoler, damaskzon). Bensvullnad och hyperpigmentering (p.g.a. högt kapillärtryck) vanligt. Torr, fjällande hud. AAI (armankelindex) > 0,9.

Behandling: Kompressionsbehandling (trycka tillbaka vätskan). Håll fuktigt men skydda sårkanter. Oftast behövs inte antibiotika, utan förband med antiseptisk funktion räcker.

Obs: Vätskedrivande läkemedel har ingen funktion på extravasal vätska (vätska utanför cellerna).

Arteriella bensår

Förträngningar i artärerna leder till otillräckligt blodflöde - otillräcklig syresättning. Vanligt på fot, häl eller tå.

Syptom: Djupare sår med markerade, jämna sårkanter. Ofta svart, ibland gula, nekroser. AAI < 0,9.

Behandling: Kirurgisk (ballongvidgning, dock oftast vid arteriell insufficiens högre upp i ett kärl).

Fotsår hos diabetiker

Orsak till 70 % av amptuationer hos diabetiker.

Orsaker:

• Neuropati (nervskador): Sensorisk (känsel), autonom (skada på nerver som styr svettutsöndring) eller motorisk (nerver som styr muskler - foten deformeras, kan orsaka nötningssår/stressår).
• Angiopati: Skada på blodkärl.

Förebyggande åtgärder:

• Blodsockervärde
• Kontroll av blodfetter
• Ortopedteknisk behandling (avlastning)
• Medicinsk fotvård
• Fotbad varje vecka i ljummet vatten, max 5 min, med mild tår.

Behandling: Svarta tår läggs om torrt, autoamputation föredras ofta. Ibland incision för att bli av med infekterad vävnad (djup infektion).

Obs! Använd aldrig täta förband (t.ex. Duoderm) på fotsår hos diabetiker.

Del 4: Sårbehandling och dokumentation, basal hygien, ren och steril metod samt sårodling

Sårodling tas före påbörjad antibiotikabehandling.

Vid ytliga infektioner kan antiseptiska förband (t.ex. med jod, silver, medicinsk honung eller PHMB) förhindra tillväxt av bakterier och svamp.

Val av förband

• Vätskande sår: Skydda sårbädde och bevara fuktig sårmiljö. Eftersträvar absorption av överflödig sårvätska.
• Ytligt infekterade sår: Rengöring, tätare sårkontroller.
• Djupt infekterade sår (kraftig värmeökning, rodning, svullnad, smärta, feber, lukt): Sårodling först.
• Rena granulerande sår: Torrt förband som inte fastnar.

Såromläggning

1. Läs tidigare dokumentation.
2. Förbered material som behövs med desinficerade händer och lägg på bord eller desinficerad bricka.
3. Duka upp materialet så att det blir lätthanterligt, även material för rengöring av såret, t.ex. rostfri skål med kroppsvarmt vatten, tvål och tvättlappar, alternativt fysiologiskt koksalt (NaCl 9mg/ml). Ha papperskorg nära till hands.
4. Ta på förkläde, desinficera händer och underarmar och ta på handskar.
5. Lägg ett uppsugande underlägg under patientens sår.
6. Håll emot huden när du försiktigt tar bort det använda förbandet.
7. Det använda förbandet kan ge information om hur omläggningar har fungerat och om omläggningsfrekvensen är rätt.
   • Sårvätskans färg: rött (blödning), tunn ljusgul vätska (vävnadsvätska), tjock gul/brun/fibron/pus (bakterieinfektion), grön (bakterietillväxt av pseudomonas), blå/grå (missfärgning från t.ex. från ett silverförband).
8. Byt handskar.
9. Tvätta omkringliggande hud med tvål och kroppstempererat vatten. Därefter tvättas såret. För optimal rengöring, duscha såret.

Ren rutin

Rengöring med vanligt kranvatten och tvål.

• Svårläkta bensår
• Trycksår grad 1-3
• Operationssår efter 1:a postoperativa dygnet
• Ytliga traumatiska sår eller cancersår

Steril rutin

Sterilt material och sterila handskar.

• Trycksår grad 4.
• Sår som leder till sterila områden, fistelgång med okänt utlopp eller blottad sena.
• Operationssår (omläggning under första dygnet, sårdränage, vid bristande sårläkning, eller vätskande/blödande sår)
• Infektionskänsliga patienter

Dokumentation

• Duration
• Utseende: storlek, nekros, blottade ben/sena, fibrin, granulationsvävnad
• Sekretion: mängd och färg
• Sårkanter: maceration, vulstiga/uppdrivna, frisk
• Omgivande hud, ödem, eksem, torr hud, maceration, skador av förband
• Sårsmärta (VAS)
• Infektionstecken: rodnad, svullnad, värmeökning, ökad mängd utsöndrad vätska, smärta

Sårodning

Tas vid tecken på sårinfektion, t.ex. funktionsnedsättning, växande, pus/var-färgad, missfärgad vätska, blåsor, annorlunda lukt.

Före sårodling: Tvätta med kranvatten eller NaCl (9 mg/ml) - få bort ytliga bakterier, för att komma åt bakterier som växer i vävnadena.

Odling tas i övergången mellan frisk och sjuk vävnad, helst vid sårkanten. Vid fistelgång eller djup sårhåla tas provet djupt ned.